Jag har inte pratat med min mamma på ett tag. Vilket beror sig på att hon avlivade min katt som jag fick när jag var 8 år gammal, utan att säga till först. Jag var ju hemhemma i somras, och då hade hon redan beställt tid hos vetrinären, men sade ingenting för att "hon inte ville förstöra våran helg eftersom jag skulle bli ledsen".
Nehej? Trodde hon? Jag blev ju för fan ännu mer ledsen nu eftersom jag inte fick en chans att säga hej då, plus att jag även blev sjukt arg över hennes egoistiska beteende. Jag menar, hem skulle jag ju åka fler gånger även efter denna, men det var fan sista gången jag kunde träffa världens fetaste och mysigaste katt.
Nu har mamma ring. Och messat. Och mailat. Och jag har inte svarat på ngt av dem, för jag orkar inte. Är jag en dålig människa och elak dotter?
Jag vet inte, men det är lixom alltid lite så här, att allt är på hennes villkor. Och jag vet inte riktigt om jag orkar med det. Jag tycker om att åka hem, dock väldigt sällan. Är det oxå konstigt och fel?
I det senaste mailet stod det att livet är för kort för att vi ska vara osams, man vet inte vad som händer imorgon. Det är sant, men livet är oxå för kort för att jag ska behöva vara ledsen och besviken på mina föräldrar hela tiden med.
Jag blir så trött. Jag ser fram mot att starta en egen familj. En riktig familj. Då måste mina bråkiga päron anpassa sig efter oss. Tanken på en jul utan bråk om vem vi ska vara hos, och vilka som ska eller inte ska komma för att den eller den ska eller inte ska dyka upp, gör att jag fanemej vill bli på smällen snabbare än jag hivar en shot på en tråkig förfest.
Blä. Mkt kan jag säga, men jag hoppas det är fel som de säger; Att man blir som sina föräldrar när man själv får barn, för då tycker jag redan synd om mina.
